Första Moseboken

Från Fribibel
Hoppa till: navigering, sök
Bibeln
Gamla Testamentet:
Första Moseboken Andra Moseboken Tredje Moseboken Fjärde Moseboken Femte Moseboken Josua Domarboken Rut Första Samuelsboken Andra Samuelsboken Första Kungaboken Andra Kungaboken Första Krönikeboken Andra Krönikeboken Esra Nehemja Ester Job Psaltaren Ordspråksboken Höga Visan Predikaren Jesaja Jeremia Klagovisorna Hesekiel Daniel Hosea Joel Amos Obadja Jona Mika Nahum Habackuk Sefanja Haggai Sakarja Malaki
Nya Testamentet:
Matteusevangeliet Markusevangeliet Lukasevangeliet Johannesevangeliet Apostlagärningarna Romarbrevet Första Korinthierbrevet Andra Korinthierbrevet Galaterbrevet Efesierbrevet Filipperbrevet Kolosserbrevet Första Thessalonikerbrevet Andra Thessalonikerbrevet Första Timotheosbrevet Andra Timotheosbrevet Titusbrevet Filemonbrevet Hebreerbrevet Jakobsbrevet Första Petrusbrevet Andra Petrusbrevet Första Johannesbrevet Andra Johannesbrevet Tredje Johannesbrevet Judasbrevet Uppenbarelseboken

Innehåll

Kapitel 1

Världen blir skapad

1 I första början[1] skapade Gud himlen[2] och jorden.[3] 2 Jorden hade ingen form och var tom. Djupets yta var mörk och Guds ande svepte fram över vattnen. 3 Gud sa: "Låt ljuset bli till!" Det blev ljust. 4 Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret. 5 Gud kallade ljuset dag och mörkret natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.

6 Gud sa: "Låt ett valv bli till mitt i vattnen, som skiljer vatten från vatten!" 7 Det blev så:[4] Gud gjorde valvet och delade vattnet under valvet från vattnet över det. 8 Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

9 Gud sa: ”Låt vattnet under himlen samlas till en enda plats, så torra land blir synligt.” – och det blev så. 10 Gud kallade det torra land, och vattensamlingen kallade han hav, och Gud såg att det var gott. 11 Gud sa: ”Låt jorden skjuta upp grönska – gräs, fröbärande örter, säd, fruktträd som enligt sin art bär frukt, och har sitt frö däri – över jorden” – och det blev så. 12 Jorden skjöt upp grönska: gräs, fröbärande örter, säd enligt sina arter och träd som enligt sina arter bär frukt och har sitt frö däri. Och Gud såg att det var gott. 13 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

14 Gud sa: ”Låt det bli ljus på himlavalvet, till att skilja mellan dagen och natten. Låt dem vara tecken, för tidpunkter och dagar och år. 15 De ska vara ljus på himlavalvet för att lysa över jorden.” Och det blev så. 16 Gud gjorde de två stora ljusen – det stora ljuset till herravälde över dagen och det lilla ljuset till herravälde över natten – och stjärnorna. 17 Gud satte dem på himlavalvet för att lysa över jorden 18 och för att härska över dagen och natten och för att skilja mellan ljus och mörker. Och Gud såg att det var gott. 19 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

20 Gud sa: ”Låt vattnet vimla av ett vimmel av levande varelser, och låt fåglar flyga omkring över jorden, inför himlavalvet.” 21 Så Gud skapade de stora havsvidundren, och alla levande varelser som ringlar och som havet vimlar av. Även alla bevingade fåglar, enligt sina arter. Och Gud såg att det var gott. 22 Gud välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma, föröka er och fyll upp vattnen i haven. På jorden må fåglarna föröka sig.” 23 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

24 Gud sa: ”Låt jorden föra ut levande varelser enligt sina arter – boskap och kräldjur och jordens vilda djur enligt sina arter” – och det blev så. 25 Gud gjorde jordens vilda djur enligt sina arter, och boskapen enligt sina arter, och alla markens kräldjur enligt sina arter. Och Gud såg att det var gott. 26 Och Gud sa: ”Vi gör en människa, som en bild av oss, som är lik oss. De får regera över havets fiskar, himlens fåglar och boskapen, och över hela jorden och alla kräldjur som krälar på jorden.” 27 Så Gud skapade människan som en bild av sig. Han skapade henne som en bild av Gud. Han skapade dem manlig och kvinnlig. 28 Gud välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma, föröka er, fyll upp jorden och lägg den under er, och regera över havets fiskar och himlens fåglar och över alla varelserna som rör sig på jorden.” 29 Gud sa: ”Jag ger er alla fröbärande örter som finns över hela jordytan, och alla träden som har frukt med frö i – det är er mat – 30 och till alla jordens varelser, alla himlens fåglar och allt som krälar på jorden, som har livsande i sig, alla gröna örter till mat.” Och det blev så.

31 Gud såg på allt han hade gjort, och han såg att det var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

  1. Bibelns inledning brukar översättas "I begynnelsen". Vi har valt att översätta både Första Moseboks och Johannesevangeliets inledningar "I första början". Detta eftersom den senare försöker eka den senare. Dessutom är det ett mer normalt språkbruk.
  2. I grundtexten står det "hashaamayim" – himlarna.
  3. Denna första vers är en rubrik till hela skapelseberättelsen.
  4. Orden "Det blev så" står egentligen sist i denna mening i grundtexten.

Kapitel 2

1 Så fullbordades himlen och jorden och allt som ställts upp där. 2 Gud fullbordade sitt verk, som han hade gjort, på den sjunde dagen. På den sjunde dagen vilade han från det verk som han hade gjort. 3 Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, för då vilade Gud från hela sitt verk som han skapat och gjort.

4 Det här är historien om när himlen och jorden skapades, dagen då Herren Gud gjorde jord och himmel.

Människan blir skapad

5 Innan några buskar fanns på jorden, och innan några örter skjutit skott – Herren Gud hade inte låtit det regna på jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken, 6 men grundvattnet steg upp från jorden och bevattnade markytan – 7 då formade Herren Gud människan av jord från marken, och blåste en fläkt av liv i hans näsborrar. Då blev människan en levande varelse. 8 Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och där satte han människan som han hade format. 9 Och upp ur marken lät Herren Gud det växa upp träd; ljuvliga att se på och goda att äta. Även livets träd, mitt i trädgården, och trädet med den goda och onda kunskapen.

10 En flod springer fram i Eden och bevattnar trädgården, och därifrån delar den sig till fyra nya floder. 11 Den första heter Pishin. Den rinner genom[1] hela landet Chavila, där det finns guld. 12 Det landets guld är fint. Där finns bdellium och onyxsten. 13 Den andra floden heter Gichon. Den rinner hela vägen genom[2] landet Kush. 14 Den tredje floden heter Tigris. Den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.

15 Nå, Herren Gud tog människan och ställde honom i trädgården i Eden, för att bruka den och ta hand om den.[3] 16 Herren Gud befallde människan följande: ”Du får självklart äta från alla träd i trädgården, 17 utom från den goda och onda kunskapens träd. Du får inte äta från det, för när du gör det, då dör du!”

18 Herren Gud sa: ”Det är inte bra att människan[4] är ensam. Jag ska göra en matchande partner åt henne"[5]. 19 Herren Gud formade av jorden alla vildmarkens djur och alla himlens fåglar, och skickade dem till människan för att se vad hon skulle kalla dem. Det människan kallade varje levande varelse, det blev dess namn. 20 Hon gav namn åt alla boskapsdjur, alla himlens fåglar och vildmarkens djur, men hittade ingen matchande partner. 21 Då lät Herren Gud en djup sömn falla över människan, och medan hon sov tog han ett av hennes revben[6] och lade dit kött i stället. 22 Av revbenet som han tog av människan byggde Herren Gud en kvinna, som han visade mannen.[7] 23 Mannen sa: ”Den här gången är det ben från mina ben och kött från mitt kött. Hon ska kallas maka[8], för hon togs från en make.[9]24 Därför lämnar en man sina föräldrar och håller fast vid sin hustru, och de blir en enda kropp. 25 Både mannen och hans hustru var nakna, utan att skämmas.

  1. "genom" – ordagrant: "omkring"
  2. Se vers 11.
  3. "ta hand om" – grundordet betyder även bevara, vakta, skydda; används om hur man ska förhålla sig Guds bud och hur vakter ska handskas med kungen.
  4. Ordagrant: Adam, som betyder man eller människa allt efter sammanhanget.
  5. Ordagrant: honom. På hebreiska är ordet människa maskulinum, på svenska femininum.
  6. I andra sammanhang betyder samma ord sida.
  7. Ordagrant: Adam. Här går det inte att översätta människa längre.
  8. Grundtextens ord betyder kvinna eller hustru, allt efter sammanhanget.
  9. Ordagrant: man

Kapitel 3

Människan gör uppror

1 Ormen var listigare än alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Han sade till kvinnan. ”Sade Gud verkligan att ni inte skulle äta från någon av träden i trädgården?” 2 Kvinnan svarade ormen: ”Jo, vi får äta från träden i trädgården, 3 men om frukten på trädet i mitten av trädgården sade Gud: 'Ät inte från den och rör inte vid den så att ni inte dör'." 4 Men ormen sade till kvinnan: ”Ni kommer verkligen inte dö! 5 För Gud vet att när ni ätit av den, öppnas era ögon och ni ska bli som gudar – känner till gott och ont." 6 Kvinnan såg att trädet var gott att äta och att det var ljuvligt att se på, och att det var åtråvärt eftersom det gav insikt. Så hon tog från trädet och åt, och gav även till sin man som var med henne, och så åt han. 7 Då öppnades bådas ögon och de insåg att de var nakna. Då flätade de ihop fikonlöv och gjorde höftskynken åt sig.

8 När de hörde Herren Guds röst i trädgården, när han gick omkring i trädgården i kvällsbrisen, då gömde sig mannen[1] och hans fru bland träden i trädgården från Herren Gud.[2] 9 Herren Gud ropade på mannen:[1] ”Var är du?”

10 Han svarade: ”Jag hörde din röst i trädgården och blev rädd, och eftersom jag är naken gömde jag mig”

11 ”Vem har berättat för dig att du är naken? Har du ätit från trädet jag befallde dig att inte äta ifrån?”

12 Mannen[1] svarade: ”Det var kvinnan – hon som du har gett mig – som gav mig från trädet, och jag åt”.

13 Herren Gud sade till kvinnan: ”Vad har du gjort?”

Kvinnan svarade: ”Ormen bedrog mig, så jag åt”.

14 Då sade Herren Gud till ormen: ”Eftersom du gjort detta är du förbannad från[3] alla boskapsdjur och alla markens vilda djur, och du ska vandra på din buk och äta jord så länge du lever. 15 Dessutom sätter jag fiendskap mellan dig och kvinnan, mellan din avkomma och hennes avkomma. Han ska trampa på ditt huvud, och du ska bita honom i hälen”.

16 Han sade till kvinnan: ”Jag kommer göra din smärta otroligt stor när du är havande, och i smärta ska du föda söner. Du ska åtrå din man, men han ska härska över dig”.

17 Sedan sa han till mannen:[1] ”Eftersom du lyssnade till din fru, och åt från trädet som jag befallde dig att inte äta från, är marken förbannad för din skull. Det blir svårt att få mat från den,[4] så länge du lever. 18 Den kommer skjuta upp törnen och tistlar åt dig, men du ska äta örterna från åkern. 19 I ditt ansiktes svett ska du äta mat, tills du återvänder till marken, för den togs du ifrån – eftersom du är stoft ska du åter bli stoft."

20 Mannen[1] gav sin fru namnet Eva, eftersom hon blev mor till allt levande. 21 Sedan gjorde Herren Gud kläder av skinn till mannen[1] och hans fru, och klädde på dem.

22 Men Herren Gud sade: ”Nu blev människan som en av oss, som känner till gott och ont. Så nu, för att hon inte ska plocka även från livets träd, och äta och leva för evigt...” 23 ...så skickade Herren Gud iväg henne från Edens trädgård för att bruka jorden, som hon var tagen ifrån. 24 Han drev bort människan och placerade keruberna och det roterande, flammande svärdet öster om Edens trädgård, som vakter för vägen till livets träd.

  1. 1,0 1,1 1,2 1,3 1,4 1,5 "mannen" – ordagrant: "människan"
  2. "från Herren Gud" – ordagrant: från Herren Guds ansikte.
  3. "förbannad från" – kan också översättas "förbannad mer än"
  4. "Det blir svårt att få mat från den" – ordagrant: "I möda ska du äta den"

Kapitel 4

1 2 3 4 5

Kapitel 12

Gud kallar Abram

1 Herren sade till Abram: ”Bege dig från ditt land, din familj och din fars hus, till landet som jag ska visa dig. 2 Jag ska göra dig till ett stort folk, och välsigna dig. Jag ska göra ditt namn stort och det ska bli en välsignelse. 3 Jag ska välsigna de som välsignar dig, och de som förbannar dig förbannar jag, och genom dig ska alla jordens familjer välsignas.” 4 Så Abram gick, såsom Herren hade sagt till honom, och Lot gick med honom. Abram var 75 när han drog ut från Haran. 5 Abram tog sin hustru Saraj och sin brorson Lot och alla ägodelar som de förvärvat, och djuren som de fött upp[1] i Haran, och de drog ut för att gå till Kanaans land.

Så kom de till Kanaans land, 6 och Abram drog fram i landet till Shekems plats, till Morehs terebint. På den tiden bodde kanaanéerna i landet. 7 Herren visade sig för Abram och sade: ”Jag ska ge det här landet till dina ättlingar”. Då byggde han ett altare där åt Herren, som hade visat sig för honom. 8 Sedan bröt han upp därifrån till berget öster om Betel, och slog läger med Betel åt väster och Aj åt öster. Sedan byggde han ett altare åt Herren där, och åkallade Herrens namn. 9 Därefter bröt Abram upp för vandring söderut.

10 Det blev hungersnöd i landet, och Abram gick ner till Egypten för att gästa landet en tid, eftersom hungersnöden i landet var svår. 11 Som han närmade sig ankomsten till Egypten sade han till sin hustru Saraj: ”Hör på mig, jag vet att du är en vacker kvinna, 12 och det kan hända att egyptierna kommer att se dig och säga: ”Det där är hans hustru”, och dödar mig men låter dig leva. 13 Var snäll och säg att du är min syster, så att det går bra för mig på grund av dig, och så att jag får leva, på grund av dig.”

14 När Abram så kom till Egypten, då såg egyptierna att hon var en mycket vacker kvinna. 15 När faraos hovmän såg henne prisade de henne inför farao, och hon fördes till faraos hus. 16 För Avram gick det bra på grund av henne – han fick får, oxar, åsnor, tjänare, tjänarinnor, åsneston och kameler. 17 Men Herren slog farao och hans hus med stora plågor på grund av det här med Saraj,[2] Abrams hustru. 18 Då kallade farao på Abram[3] och sade: ”Vad är det du gjort mot mig? Varför talade du inte om för mig att hon var din hustru? 19 Varför sade du: 'hon är min syster', så jag tog henne som min hustru! Se, nu är din hustru här; ta henne och gå!" 20 Farao befallde sina män, och de skickade iväg honom och hans hustru och allt som tillhörde honom.

  1. "djuren som de fött upp" – ordagrant: "själen de hade gjort"; annan översättning: "slavarna som de fått"; annan långsökt översättning: "livet som de ordnat"
  2. "det här med Saraj" – ordagrant: "Sarajs ord"
  3. "kallade … på" – ordagrant: "ropade till". Grundtexten antyder att farao är på dåligt humör.

Kapitel 13

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18

Kapitel 14

1 Och det hände de dagar då: Amrepel, var kung över Shinars dagar, Arjok var kung över Elasar, Kedorlaomer var kung över Sedon och Tideal var kung över Gojim (folken), 2 de startade krig med kungen över Sodom, Bera och kungen över Gomorra, Biresha, kungen över Seboim, Semember och mot kungen över Bela, Soar. 3 De förenade sig alla i Sidim dalen, där salta havet finns. 4 I 12 år tjänade de Kedorlaomer, men i det 13:e gjorde de uppror. 5 Och i det 14:e året gick Kedorlaomer och hans kungar och de slog rafaeérna i Asterot-Karnaim, suséerna i Ham, emeérna i Save-Kirjataim 6 och horéerna på berget Seir och till El- Paran som är i öknen. 7 Och när de återvände och kom till källan Mishfat, den som kallas Kadesh, slog de hela amalekiska fältet men också amoréerna som bodde i Hasason-Tamar. 8 Kungarna över Sodom, Gomorra, Adama, Seboim, och Soar, Belas kung drog ut och de förberedde krig i Sidim dalen 9 mot kung Kedorlaomer över Elam, kung Tideal över Gojim, kung Amrafel över Sinear och kung Arjok över Ellasar: fyra kungar emot fem. 10 Men i Siddim dalen fanns tjära-källor, och kungen över Sodom och Gomorra flydde och de föll där. Och de som lämnades kvar flydde till bergstrakter. 11 Och de tog alla Sodoms och Gomorras ägodelar och allt som gick att äta. 12 Och de tillfångatog Lot, Avrams brorson, och alla hans ägodelar när han återvände till Sodom. 13 Och en flykting stod upp och berättade för Avram hebreén [vad som hänt]. Och han bodde vid Mamres terebint, och var bror till amoréen Eshekol och Aner, och de herrarna var i förbund med Avrams. 14 När Avram hörde att hans brorson tillfångatagits mönstrade han beprövade (tjänare) födda i hans hus 318 män, och de förföljde (dem ända) till Dan 15 Och han dela upp sina tjänare på natten och de slog och förföljde (dem ändå) till Hova, väster (vänster) om Damaskus 16 Och han förde tillbaka (Avram) alla ägodelar, också sin brorson Lot och hans ägodelar tog han tillbaka, och (liksom) kvinnorna och fångarna. 17 Och kungen över Sodom gick honom tillmötes i Shave dalens, den som kallas: Kungens dal, efter han återvänt (efter att ha) slagit Kedorlaomer och kungarna som var med honom. 18 Och Melkisedek, kung över Salem, tog bröd och vin, för han var präst till den högste Guden 19 Och han välsignade honom (Avram) och sade: ” Välsignad är Avram av den högste Guden, som skapat vatten och jorden. 20 Och välsignad är den högste Guden som överlämnade dig dina fiender i dina händer.” Och han gav tionde av allt (han hade). 21 Och kungen av Sodom sade till Avram: ”Ge till mig manskapet men behåll ägodelarna för dig själv”! 22 Avram sade då till kungen av Sodom: ” Jag lyfter min hand (och svär) inför YHWH den högste guden som skapat vatten och jorden: 23 Jag kommer inte ta från en tråd eller en skorem från skorna, och inte ta från något som är ditt. Du ska inte kunna säga: `Jag har gjort Avram rik`.” 24 Jag vill inte ha någonting (I claim nothing: BBD). Endast det som ynglingarna åt och manskapets tog till mig. Aner, Eshekol och Mamre ska ta också delade (på bytet).

Kapitel 15

1 Efter dessa ord [sagts] talade YHWH till Avram i en syn och sade: ”Du ska inte frukta Avram. Jag är en sköld för dig. Du ska (profetisk perfekt) få en enormt stor belöning.” 2 Avram sade: ”YHWH, min herre, vad har du gett mig? Men jag inte fått barn och…” 3 Och Avram sade [vidare]: ”De har inte gett mig avkomma och se en tjänare från mitt hus kommer bli arvinge av mig.” 4 Och se YHWHs ord kom till honom och han sade: ”Den där ska inte ärva dig utan en som går ut från ditt sköte ska ärva dig.” 5 Och tog ut honom (ur tältet) och sade: ” Se på himlen och räkna stjärnorna, om du kan.” Och han sade till honom: ”Så många ska jag göra alla dina avkomlingar”. 6 Och han litade på YHWH och han räknade honom som rättfärdig. 7 Och han sade till honom: ”Jag är YHWH som fick dig att gå från Ur i Kaldeen, för att ge dig detta land som arvedel”. 8 Och han svarade honom: ”YHWH, min herre, hur ska jag veta att jag ska ärva detta?” 9 Och han (YHWH) sade till honom: ”Du ska ta en kviga, en get och en bock åt mig som ska vara 3 år gamla och en turtur duva och en ungduva” 10 Och han (Avram) tog alla de åt honom (YHWH) och han styckade dem i två delar, och han lade delarna mitt emot varande, men fåglarna styckade han inte. 11 Och en rovfågel kom över de döda kropparna, men Avram tog dem tillbaka. 12 Och solen gick ner och en tung sömn föll över Avram och se, fruktansvärt mörker kom över honom. 13 Och han (YHWH) sade till Avram: ”Du ska verkligen veta att som främlingar kommer dina avkomlingar vara i ett land som inte för deras och vara slavar och vara ska förstryckas i 400 år. 14 Vidare ska jag döma folket som de kommer tjäna, och efteråt ska de gå ut med stora rikedomar. 15 Och du ska gå till dina fäder i frid och begravas i god, hög ålder. 16 Och efter 3 generationer (släkten) ska återvända hit eftersom amoreérnas synd ännu inte är fullständig.” 17 Och solen gick ner och det blev mörkt. Och ett fyrfat (ugn… rök) och en brinnande fackla som gick fram mellan styckena som fanns där. 18 På den dagen slöt YHWH ett förbund med Avram och sade: ”Jag ska ge din avkomma detta land från Egyptens flod till den största floden, Eufrat. 19 keniternas, kenisseernas, kadamoneernas, 20 hettiternas, perisseernas, refaeernas, 21 amoreernas, kanaaneernas, girgasheernas och jevuseernas land.”

Kapitel 16

1 Saraj, Avrams hustru födde inte (några barn) åt honom och hon hade en egyptisk tjänstekvinna som hette Hagar. 2 Och Saraj sade till Avram: ”Se, YHWH hindrar mig från att föda. Gå till din tjänstekvinna, kanske får jag barn (blir jag utbyggd) genom henne”. Och Avram lyssnade på henne. 3 Och Saraj, Avrams hustru, tog den egyptiska tjänstekvinnan Hagar slut från för att bott hos Avram i landet Kanaan i 10 år. Hon gav henne till Avram, sin man. 4 Och det hände sig att Hagar blev havande. Och hon såg att hon blev havande och hon såg ner på (husmor blev lätt i hennes ögon) hennes matmor. 5 Då sade Saraj till Avram: ”Mitt våld (brutna heder?) är över dig! Jag gav tjänstekvinnan i din famn och jag ser att hon blivit med barn men hon ser ner på mig (jag blev lätt i hennes ögon). YHWH ska döma mellan dig och mig! 6 Och Avram svarade Saraj: ”Se, din tjänstekvinna är i din hand. Gör emot henne vad som är gott i dina ögon. Och Saraj plågade henne, och hon flydde från hennes ansikte”. 7 En YHWHs sändebud fann vid en vattenkälla i öknen, källan vid vägen till Shur. 8 Och han sade: ”Hagar, Sarajs tjänstekvinna, var går du ifrån och vart ska du?” Och hon svarade: ” Från Saraj, min matmors ansikte är jag på flykt”. 9 Då sade YHWHs sändebudet till henne: ”Återvänd till din matmor och ödmjuka dig under hennes hand”. 10 Och YHWHs sändebudet sade till henne: ”Jag ska verkligen föröka dina avkomlingar. Och man ska inte kunna räkna (deras) mängden.” 11 Och YHWHs sändebudet sade till henne: ”Se, man ska vara havande och du ska föda en son och du ska kalla honom Jishmael eftersom YHWH hörde ditt lidande. 12 Och han ska vara en vildåsna till man: hans hand ska vara mot alla och allas hand mot honom. Och öster om sina bröder ska han bo” 13 Och hon gav YHWH, som talat till henne, ett namn: ”Du är seendets gud” eftersom ”Här såg jag baksidan av den som jag såg”. 14 Därför kallades brunnen Beer Lachaj Roi. Och se, mellan Kadesh och Bared. 15 Och Hagar födde en son till Avram och Avram gav sin son, som Hagar hade fött, namnet Jishamel. 16 Och Avram var 86 år när Hagar födde honom Jishmael.

Kapitel 17

1 Och Avram blev 99 år och YHWH visade sig för Avram och sade till honom: ”Jag är Gud allsmäktig. Vandra inför YHWHs ansikte på ett fullständigt sätt. 2 Och jag ska ge mitt förbund mellan mig och dig. Och jag ska föröka dig oerhört mycket.” 3 Och Avram föll på sitt ansikte och Gud sade till honom: 4 ”Se, mitt förbund med dig: Du ska bli far till många folk. 5 Och man ska inte längre kallad ditt namn Avram. Ditt namn ska vara Avraham, eftersom jag har gjort dig till far till många folk. 6 Och jag ska göra dig oerhört fruktsam och jag ska göra dig till [många] folk. Och kungar ska komma från dig. 7 Och jag ska upprätta mitt förbund mellan mig och dig, och mellan din avkomma efter dig, släkten till släkten, ett evigt förbund, att vara din Gud också för din avkomma efter dig. 8 Och jag ska ge landet, som du är främling i, och hela Kanaans land till din egendom för evigt till dig och din avkomma efter dig.” 9 Och Gud sade till Avraham: ”Och du ska lyda mitt förbund; du och din avkomma efter dig från släkte till släkte. 10 Detta är mitt förbund som de ska lyda mellan mig och dem, din avkomma efter dig: alla av manligt kön ska omskäras. 11 Och de ska omskära deras förhud och det ska vara tecknet på ett förbund mellan mig och dem. 12 Och på åttonde dagen ska man omskära alla av manligt kön i deras släkt. Och tjänare födda i ditt hus, tjänare köpta av pengar av främlingar som inte kommer från dig. 13 Och alla födda (tjänare) i ditt hur ska omskäras, även de köpta med pengar. Och det ska vara mitt förbund i deras kött, ett evigt förbund. 14 Men (om det finns) en oomskuren av manligt kön som inte omskurit sin förhud; den personen ska uteslutas från ditt folk: han har brutit mitt förbund.” 15 Och Gud sade till Avraham: ” Saraj, din hustru, ska du inte kalla Saraj eftersom hennes namn (ska vara) är Sara. 16 Jag ska välsigna henne och då ska jag ge dig en son genom henne. Jag ska välsigna henne och hon ska bli till folk, kungars folk ska bli till genom henne.” 17 Och Avraham föll ner på sitt ansikte, men skrattade och sade i sitt hjärta: ” En son (kan väl inte) bli komma från en 100 åring och Sara, som är 90 år, bli moder till en dotter?” 18 Avraham svarade Gud: ”Om bara Jishmael ska leva inför ditt ansikte”. 19 Men Gud svarade: ”Men Sara, din hustru, ska föda dig en son och du ska ge honom namnet Jitzchak. Och jag ska upprätta mitt förbund med honom, ett evigt förbund också med hans avkomma efter honom. 20 Och med Jishmael ska lyda dig och välsigna honom; göra honom fruktsam och föröka honom oerhört mycket. Han ska avla 12 furstar och göra honom till ett stort folk. 21 Och jag ska upprätta mitt förbund med Jitzchak som Sara ska föda åt dig på en bestämd tid, nästa år.” 22 Och han slutade att tala med honom. Gud steg upp ovanför Avraham. 23 Och Avraham tog Jishmael sin son, alla tjänare födda i hans hus, alla tjänare köpta för pengar; alla av manligt kön i Avrahams hus och han omskar förhuden på just den dagen som Gud talat med honom. 24 Och var Avraham 99 år när han omskar sin förhud [aj…!]. 25 Och Jishmael hans son var 13 år när han omskar sin förhud. 26 På den dagen Avraham omskars, blev också Jishmael hans son omskuren (på lemmen). 27 Och alla av manligt kön födda i hans hus, och de tjänarna köpta av pengar av främlingar: de omskars med honom.

Kapitel 18

1 Och YHWH visade sig för honom bland Mamres ekar då han satt i tält öppningen, i dagens hetta (mitt på dagen). 2 Och han lyfte sina ögon och se; han såg tre män ståendes över honom. Och han såg [detta] och skyndade sig att möta dem i tält öppningen och föll ner i vördnad på marken. 3 Och han sade: ”Min herre om jag funnit nåd i dina ögon, gå då inte bort från din tjänare. 4 Låt mig ta lite vatten och tvätta era fötter. Lutade er emot ett träd 5 och låt mig hämta en bit bröd och stärka era hjärtan. Sedan ska ni gå vidare, för ni passerar nu er tjänare. Och de sade: ”Ja, gör som du har sagt”. 6 Och Avraham skyndade till Sara och sade: ”Jag har skyndat mig: 3 mått mjöl och gryn (tack), för jag ska knåda och göra en kaka 7 Då tog Avraham och sprang till (sitt) boskap och han tog ett mört och gott djur och gav till ynglingen, och han skyndade att göra färdigt den. 8 Och han tog smör och mjölk och djurets som förberetts och gav till dem. Och ståendes över dem [såg han på de], som åt under trädet. 9 Och de sade till honom: ”Var är Sara, din hustru?” Och han svarade: ”Se, i tältet”. 10 Och han sade: ”Jag ska sannerligen återvända till dig nästa vår, och se; då ska Sara, din hustru, fått en son.” Och Sara lyssnade från tält öppningen, bakom honom. 11 Både Avraham och Sara var [redan] gamla den dagen. Sara hade redan upphört (vara fruktsam), på den dagen, såsom det är för kvinnor. 12 Och Sara skrattade i sitt inre och tänkte: ”Jag är utnött: skulle jag få lust igen? (Dessutom) är min herre är gammal”. 13 Då sade YHWH till Avraham: ” Varför skrattar Sara och säger: ´Ska jag föda? Men jag är ju gammal` 14 Är något vara svårt för YHWH? Till nästa vår ska jag återvända till dig, och då ska Sara fått en son. 15 Då ljög Sara och sade: ”Jag skrattade inte”, eftersom hon blev rädd. Men han svarade: ”Du skrattade.” 16 Och männen reste sig därifrån och såg ner emot Sodom. Och Avraham gick med dem för att sända dem (på vägen). 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33

Kapitel 19

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38

Kapitel 20

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18

Kapitel 21

1 Och YHWH besökte Sara som han sagt. Och han gjorde med Sara såsom han sagt. 2 Och Sara blev havande och födde Avraham en son i hans ålderdom vid den tiden såsom Gud hade sagt honom. 3 Och Avraham kallade sin son, som fötts till honom, det som Sara, som fött honom gett honom: Jizhaq. 4 Och Avraham omskar Jizhaq, sin son, på åttonde dagen såsom Gud befallt honom. 5 När Avraham var 100 år när Jizhaq, hans son, föddes åt honom. 6 Och Sara sade: ”Gud har gjort att jag skrattade. Alla som hör (detta) bör skratta med mig.” 7 Och hon sade: ”Vem har sagt till Avraham att Sara kommer ge söner di? Men jag har fött en son till honom i hans ålderdom”. 8 Och den unge pojken blev större och blev avvandes. Och Avraham höll en stor fest dagen då Jizhaq avvandes. 9 Sara såg egyptiern Hagars son, som hon fött åt Avraham, skrattandes 10 då hon sade till Avraham: ”Driv ut denna tjänstekvinnas son så han inte kommer ärva (dig) med min son Jizhaq.” 11 Det ordet gjorde (i) Avraham(s ögon) mycket illa eftersom det (också) var hans son. 12 Men Gud sade till Avraham: ”Var inte rädd (i dina ögon) p.g.a. pojken eller tjänsteflickan. Lyssna till allt som Sara(s röst) säger. För Jizhaqs avkomma ska kallas din. 13 Men också tjänstekvinnans son ska jag göra till folk, efter som han är din avkomma.” 14 Och Avraham gick upp tidigt på morgonen och tog bröd och en behållare vatten. Han gav till Hagar och lade vid hennes och lade pojken på hennes skuldror och skickade iväg henne. Men (när) hon vandrade (och) gick hon vilse i öknen Beer Sheva. 15 Och de fick slut på vatten från behållaren. Hon sände iväg pojken för att hålla sig under en buske. 16 Och hon vandrade och stannade framför honom, på avstånd, (så långt) som när man skjuter med båge (på djur), för hon sade (till sig själv): ”Jag ska inte se pojken dö”. Och hon stannade framför honom, och han (eller: hon) lyfte sin röst och grät. 17 Och Gud hörde pojkens röst och ett Guds sändebud sade till Hagar från himlen: ”Hur är det med dig Hagar? Frukta inte mig, för Gud hörde pojkens röst där borta. 18 Stå upp, lyft pojken och styrk dina händer (på honom?), eftersom jag ska göra honom till ett stort folk.” 19 Och Gud öppnade en källa och hon såg en brunn med vatten. Då tog gick fyllde behållaren med vatten och gav pojken att dricka. 20 Och Gud var med pojken, och han blev stor. Han bosatte sig i öknen och sköt med pilbåge. 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34

Kapitel 22

1 Och det hände efter dessa saker att Gud prövade Avraham. Och han talade till Avrahams som svarade: ”Se, här är jag”. 2 ”Ta din son, din enda som du älskar (älskat); Jizhaq och ta honom till landet Moria. Där ska offra honom till som bränn offer på ett av bergen som jag ska berätta för dig.” 3 Och Avraham gick upp tidigt på morgonen och sadlade sin åsna och tog två av sina unga tjänare med sig och Jizhaq, sin son. Han klöv ved till brännoffret, stod upp och gick till platsen som Gud hade sagt till honom. 4 På tredje dagen lyfte Avraham upp sina ögon och såg platsen på avstånd. 5 Och Avraham sade till tjänarna: ”Stanna här med åsnan. Jag och pojken ska gå vidare och tillbe men kommer komma tillbaka till er.” 6 Och Avraham tog veden till brännoffret och satte på sin son Jiazhaq och han tog [själv] elden och kniven i sina händer och de gick båda tillsammans. 7 Och Jizhaq sade till Avraham, hans far: ”Min far” och han svarade ”Här är jag min son”. Han sade: ”Här är elden och kniven, men var är lammet, brännoffret?” 8 Och Avraham sade: ”Gud kommer förse med lammet min son”. Och de gick båda tillsammans. 9 Då de kom till platsen som Gud hade sagt till honom byggde Avraham ett altare, lade veden på och band Jizhaq sin son, lade honom på altaret, på veden. 10 Och Avraham skickade ut sin hand och tog kniven för att offra sin son. 11 Då ropade YHWH´s sände bud till honom från himlen: ”Avraham, Avraham!” och han svarade: ”Här är jag!”. 12 Och han sade: ” Lägg inte dig hand på pojken och gör honom något. För jag vet att du fruktar Gud och inte har inte hållit tillbaka ens din son, som du fått av mig.” 13 Då lyfte Avraham sina ögon och han såg en bagge bakom honom som fastnat i ett snår. Och Avraham tog baggen och offrade det istället för sin son. 14 Avraham kallade den platsen ”YHWH förser”. Som man säger till (denna) dag: ”på berget där YHWH blir sedd”. 15 Och YHWH´s sändebud sade till Avraham från himlen en andra gång: 16 ”Jag har svurit vid mig själv, säger YHWH, eftersom du har gjort detta och inte hållit tillbaka din son, din enda son 17 sannerligen ska jag välsigna dig. Och jag göra dina avkomlingar talrika, som stjärnorna i himlen och sanden som är på havets strand. Och dina avkomlingar ska ärva deras fienders port. 18 Och alla jordens folk ska välsigna sig själva, genom dina avkomlingar p.g.a. du lydde min röst.” 19 Avraham återvände till sina tjänare och de gick tillsammans till Beer Sheva och Avraham bosatte sig i Beer Sheva. 20 21 22 23 24

Noter

Personliga verktyg
Namnrymder
Varianter
Åtgärder
Navigering
Verktygslåda